Sällbo – ett samhälle i miniformat

Det låter verkligen spännande och viktigt. Men är det ett hållbart koncept?
– Absolut, menar Dragana Curovic, bosocial utvecklare på Helsingborgshem. Det är fantastiskt att folk förstår vikten av att sätta människan i fokus.

Med ett eget boende plus 580 kvadratmeter gemensamma ytor och krav på socialisering har SällBo blivit en succé dit allt fler söker sig.

– Det är en levande organism, säger Dragana Curovic. De boende skriver kontrakt på att delta när de flyttar in och de beslutar gemensamt om sina 580 kvadratmeter genom direkt demokrati.

Men det räcker inte. För att kunna bo på SällBo måste man också kunna socialisera minst två timmar i veckan.

– Du kan kolla på din telefon eller läsa din bok men du sitter bredvid någon annan. Du både får och erbjuder närvaro och närhet. Det är egentligen precis som i en familj, säger Dragana.

Brandlarm och blåljus

Det var i samband med flyktingkrisen 2016 som det gamla vårdboendet i miljonprogramsområdet Fredriksdal i Helsingborg blev ett HVB-hem, ett hem för vård och boende för barn och unga. Som mest hade man cirka 100 platser för ensamkommande flyktingbarn, vilket var ovanligt många i Sverige.

Tidigare hade Fredriksdal varit en väldigt homogen plats där alla kände alla, men i och med samhällsutvecklingen och sedan öppnandet av HVB-hemmet ändrades detta drastiskt. Dragana Curovic:

– Många av ungdomarna hade levt under svåra omständigheter, i flyktingläger och utan sina föräldrar, vilket ledde till mycket känslor, tankar och grubblande för deras del. På dagarna rörde de sig ute på området där de både hördes och syntes och på nätterna hade de svårt att sova och höll sig uppe. Eftersom vi för löpande dialog med våra hyresgäster visste vi att folk börjat uppleva en ökad otrygghet, och vi visste att vi ville göra något åt saken, säger Dragana.

Äldre och yngre lika ensamma

Vad de inte visste var att både de äldre och ungdomarna kände sig ofrivilligt ensamma, och lika exkluderade från samhället.

– De äldre hade ibland barn och barnbarn men i vardagen var de utlämnade åt sig själva. De mest lyckosamma hade jämnåriga att umgås med, men de hade fortfarande en känsla av att resten av samhället, genom digitaliseringen och det enorma informationsflödet som den medför, inte lägre var tillgängligt för dem. Vi pratar alltså om äldre människor som har bott hela sina liv i Sverige, säger Dragana.

I dialog med Helsingborgs stad visade det sig att de ensamkommande visserligen hade varandra och kunde hänga med i det digitala men att de saknade sammanhang och kontext. Utan historia och förståelse för samhället de bodde i blev det svårt att känna någon koppling.

Sökes: nyfiken brobyggare

Helsingborgshem bestämde sig alltså för att försöka slå ihop målgrupperna. Även om ledningen sagt ja och gav dispens för att prova denna nya typ av boende som man såg framför sig så var det inte självklart hur man skulle gå till väga. Det behövdes en brobyggare.

–  Vi funderade först på om vi kunde ha med familjer med invandrarbakgrund för att minska glappet mellan de äldre och de ensamkommande. Men vi insåg att barnfamiljer måste tänka på karriären och barnen och skulle knappast ha tid att bygga broar.

De kom fram till att socialt etablerade ungdomar mellan 18 – 25 år skulle kunna fungera.

– De har en förståelse för det svenska systemet, de har oftast inte bildat familj än och har behov av boende samtidigt som de har mer tid än barnfamiljer.

Men hade de nyfikenheten? Syftet med projektet var alltså att främja integration, gemenskap och social inkludering samt att motverka upplevelsen av ensamhet.

– Vi ville inte ha ett vanligt boende där folk knappt hälsar på varandra utan något som fyllde en viktig funktion för alla inblandade. Då behövs en stor nypa nyfikenhet.

På SällBo delar 70-plussare och unga vuxna på gemensamma utrymmen. Foto: Helsingborgshem

"Idéerna vällde ut som ur en cementblandare"

För att ta reda på vad som skulle krävas för att få de äldre och de yngre att intressera sig för varandra höll man workshops på kontoret i centrala Helsingborg. Och det var en brokig skara som dök upp.

– Mitt i stan kom de, äldre med rullatorer, unga killar med hörlurar, studenter med böckerna under armen.

Hon beskriver förloppet som en cementblandare som tömdes på cement.

– Idé efter idé bara vällde ut, den ena större än den andra. Det var allt från önskemål på bowlinghall och tennisplan till ett eget SPA – you name it. Det fanns ingen chans att vi skulle kunna tillgodose alla dessa önskemål som dök upp. Vi trodde först att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Sedan sa vi:  ”Absolut, ingenting är omöjligt. Men hur mycket är ni beredda att betala för det?”

Ett samhälle i miniformat

Det som då blev kvar i cementblandaren resulterade i en ganska realistisk bild av ett vanligt eget boende – men med önskemål om gemensamma ytor, om att se och bli sedd, och om att kunna hänga mer som en familj.

Idag utgör de 51 lägenheterna ett samhälle i miniformat. Här bor 63 personligheter som alla ska vara så olika som det är möjligt utifrån ansökningsutbudet.

– Målsättningen är hela tiden att de boende ska ha olika bakgrund, olika etnicitet, skilja sig åt vad gäller arbete, intresse och värderingar. Vi behöver även de som är skeptiska till om det här ens är en bra idé, för det är lätt att övertyga den redan frälste, men i möten med den skeptiska som verklig integration sker. Nyckeln är att det ska finnas en nyfikenhet.

När det gäller kollektivt boende av olika typer ser Dragana Curovic både en stor trend och ett stort behov. Vårt sätt att umgås har blivit mer digitalt än tidigare, viket ger oss enorma möjligheter men som också tar bort det väsentliga behovet vi har av närhet, menar hon.

– Det blir inte alltid billigare och inte större i kollektiva boenden, men du får andra värden. Någon märker hur du mår och ser dig. Det är inte för alla men många tycker att det är spännande, även ur ett cirkulärt perspektiv och ur miljöperspektivet, som på SällBo där vi har fräschat upp och repararet ett äldre hus och bara bytt ut det nödvändigaste.

Modigt att sätta människan i fokus

Runtom i landet dyker det upp olika typer av kollektiva boenden, varav ett är Droppen – ett spännande gemensamhetsboende som kommer att uppföras i Embassy of Sharing i Hyllie, Malmö. Att det holistiska perspektivet är allt viktigare syns tydligt, menar Dragana.

– Den här typen av boende är både socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart. Det är fantastiskt att se hur folk har börjat förstå vikten av att människan ska vara i fokus. Många hör av sig och berättar att de uppskattar att det här finns.

På sätt och vis var det en lycklig kombination som gjorde att de valde att utveckla SällBo men det krävdes och något mer för att våga satsa på konceptet.

– Vi hade de fysiska förutsättningarna, tajmingen var bra och vi hade utmanade behov som behövde tillfredsställas. Men det avgörande var att staden var modig, att vi hade en modig ledning i företaget och en modig styrelse. Mod går hela vägen, konstaterar Dragana Curovic.